| Frida's profilefriduchitaPhotosBlogLists |  Tools  Help |
|
||||||||||||||||||||||
|
November 21 längtan saknadJag hat-älskar den här känslan.
J säger en del saker som stannar kvar som ett eko i mitt huvud efter att vi skilts åt.
"Det är ju inte så svårt egentligen. Man kan ju få den man vill."
Det är nog sant.
Men vill jag..?
Vill jag någonsin igen?
En del av mig vill. En annan del är sorgsen och trött.
"Det är konstigt att du säger 'mitt ex' som om du inte haft någon efter honom"
Men det har jag ju egentligen inte heller.
Man kan ju inte jämföra två-tre månaders-förälskelser med en 10 år lång kärlek.
Det kan man ju inte.
Lyssnade på Jeff Buckley för en stund sedan och ville gråta.
Men det kom inga tårar.
Tänkte på att om det känns så här jobbigt för mig nu,
bara en liten stund,
mitt i det här nya händelserika livet jag lever,
hur jävla sjukt jobbigt måste det inte vara för honom då?
Han som är kvar där i vårt hem.
Han som stannade kvar.
Som måste bo där,
i all vår gamla kärlek.
Varje rum, möbel och pryl är ju fläckad av minnen.
Starka jobbiga härliga mysiga och hemska minnen.
Ibland går jag runt där i huvudet. Tänder alla de små värmeljusen i vardagsrummet och sovrummet.
Brygger te och häller upp i te-kannan. Ställer fram de fina muggarna på soffbordet.
Fyller den lilla hjärtformade skålen på bordet med choklad.
Sätter på mysig mjuk musik.
Kryper upp i soffhörnet,
nyduschad i det blåa nattlinnet,
med ett oläst seriealbum i handen
... och väntar på att han ska komma hem.
Han som var min älskade.
Jag kan sakna det.
... det var rätt att göra slut,
men ändå kan jag sakna det. November 16 Min vän L och tankar kring moderskapet Det känns som att L är på väg någonstans. Mot något stort och förlösande. Något jobbigt och skitsvårt, men viktigt. ........................................................................................................... Så, varför skriver då jag om det här? Jo, för att jag känner mig behövd när jag är med henne. Älskad. Uppskattad. Och det känns som att vi gör en resa tillsammans. Jag känner mig viktig för henne, så som hon har blivit för mig. Som att vi båda blivit till en positiv kraft i varandras liv. Hon frågar mig saker. Vill prata om saker. Saker som jag inte har varit riktigt överens med i mitt inre. Saker som jag kännt skam inför. Och Gud! Vad jag växer av att prata med henne! Lär känna mig själv på nytt och vågar erkänna brister för mig själv, eftersom hon är lyssnande och icke-dömmande. De senaste dagarna har vi haft varma givande och uppriktiga samtal om vad det är att vara människa, hon jag och P. Det känns magiskt att ha hamnat i en så utvecklande gemenskap. Vi tänker ofta olika, lyssnar på varandra och växer. Som systrar har de blivit för mig... och det känns så... vackert. Systrar är mycket viktigt i mitt liv. Att få känna acceptans och tillhörighet med mina systrar. Såväl blodsystrar som vänsystrar. Gurkan, vad vore jag utan dig? Och Milda och Greta, hade inte ni funnits hade jag kanske (ve och fasa!) haft ett barn som jag inte varit redo för vid det här laget. Jag fick nog ut ganska mycket av min mammalängtan genom allt gullande och pysslande med småsystrarna. ............................................................................................................ Igår natt läste jag ut en bok om att vara småbarnspappa, skriven av en pappa. Den fick mig att tänka på moderskapet och hur min syn på moderskapet är direkt ohälsosam. Den är rotad i en destruktiv kraft. Jag har nämligen en form av madonna-komplex... Vad menar jag med det då? Tja... att jag känner liksom rent instinktivt att när det kommer till klassiskt kvinnliga egenskaper, som att fostra barn (eller ge värme och omvårdnad överhuvudtaget), så är det jag, som kvinna, som vet bäst. Att jag uppfattar min modersroll som viktigare och närmre barnet än mannens fadersroll. Ty jag är Gudinnan. Urmoderskraften. och jag m-å-s-t-e vara närmst... När min lilla bejbi har ramlat och slagit sig är det till mig som hon/han ska komma springande. Inte till pappan. Det var en episod i boken där dottern vänder bort från mammas öppna famn och skriker "Pappa! Pappa!" istället. Vilken ångest-situation! Det riktigt vred sig i mig när jag läste det. Jag tänkte att om det där var min man och mitt barn så skulle jag bli så avundsjuk, nästan hatisk, på att han stod närmre mitt barn än jag. ................................................................................................. Det är pga dessa känslor som jag vet att jag inte är redo för att bli mor. Jag vill inte bli en kontrollerande kvinna igen. Vill inte bli en sådan som använder min kärlek för att skapa beroenden hos mina nära. För att göra mig till mittpunkten. Det är skadligt. Om jag ska ha en långvarig relation igen ska den vara ren. Icke-kontrollerande. Jag vill att varken han eller jag ska vara beroende av att utöva makt över den andra. Varken han eller jag ska vara svartsjuk. Vi ska vara fullkomligt trygga i oss själva på varsitt håll att vi kan mötas i ro. Det bästa för mig är nog att vara ensam. Utveckla mig själv och rensa igenom alla mina hang-ups innan jag ger mig in i kär-leken igen. Just nu attraheras jag av ett varm/kall-beteende. Ett lätt ointresse hos en man får mig att törsta efter honom. (detta är hett by the way.) Det är ju så dåligt egentligen. Det är ofta sådana relationer som slutar med svartsjuka... och ett evigt framochtillbaka-bemästrande över den andres energi. Vet inte om jag någonsin kommer att komma så långt med mig själv att jag kan välkomna ett barn i mitt liv på ett fullkomligt hälsosamt sätt... Jag ville ju verkligen ha barn med B. Nu i efterhand är jag så oändligt glad över att det inte blev så. Det barnet ville jag ha för att jag kände mig trygg i att det skulle bli jag som fick bestämma och även trygg i att han skulle dyrka mig som Den stora modern. Barnet skulle binda honom till mig som en evig kärleksslav. Jag skulle bli den feta mammaspindeln. Stilla och vakande. Njutandes av och långsamt förtärandes varelserna som klistrat in sig i mitt klibbiga kärleksnät. ............................................................................................... Sedan kan jag ju klappa mig själv på huvudet och säga att det är ju fantastiskt duktigt av dig Frida, att du vågar erkänna sådana här saker för dig själv! Att du analyserar ditt stundom dåliga beteende och försöker dra lärdom av det och ändra dig. Det är det ju inte alla som gör. Det finns ju de som gömmer sig för sig själva. De som aldrig vågar möta sitt mörker och befria sig ifrån det. Första steget på resan mot en avslappnad och trygg livsföring är att våga se sig själv och sätta ord på det jobbiga. I begynnelsen var Ordet. (Bibeln) Tala och du skall bli fri. (Frida) November 13 hoppHar jag någonsin varit hopplös i något av mina blogginlägg?
Jag tror inte det.
Sorgsen och längtande har jag varit,
men där har alltid funnits någon sorts ljus i grunden,
ett försök att förstå och gå vidare.
Gå hel ur det.
En människa måste ju bli stukad ett par gånger för att riktigt kunna gå rakryggad genom livet.
Utan mörker, inget ljus.
När jag läser andras texter händer det att jag slås av hur olika vi låter. Hur våra röster ropar åt olika håll.
Att min röst väljer att dra lärdom av smärtan och växa med insikterna.
Emedan det finns andra vars röster väljer att gräva ner sig i olycka och självförakt.
Förakt är bara en så o-n-ö-d-i-g känsla. Eller mer ett tillstånd kanske, som bara leder till en sämre tillvaro för samtliga inblandade.
Är det så svårt att vara kärleksfull och uppmuntrande? Ska det vara så knepigt att säga till människor omkring en att man tycker om dem?
Jag skiter i det där självbevarelse-tjaffset. Du borde också skita i det. Var en glad varelse bara!
Jag säger vad jag tänker och känner på en gång om det är något positivt. Folk blir glada av att få höra fina saker.
Sånt ska man ju inte gå och hemlighålla för att det kanske känns pinsamt. Eller för att man är rädd för att visa sig sårbar.
Fuck sårbar!
Kärleksyttringar är styrka och inte sårbarhet.
Fienderna har vi inom oss.
Det är inuti vi ska utkämpa det heliga kriget.
Det är inuti vi ska slåss mot patriarkatet och samhällets orättvisor.
Jag är absolut inte färdig som människa än,
har mycket kvar att lära om tålamod och respekt,
men jag är färdig med att bråka tror jag.
Färdig med att jaga efter problem utanför min egen varelse.
Det är i sinnet jag vill uppleva ro och tillfredställelse.
Jag har till exempel aldrig önskat mig, eller drömt om, världsfred.
Det vore för mig som att önska att det slutade storma på havet.
Självfallet har jag varit med och dansat i anti-krigs-demonstrationer.
Självklart tycker jag att det är fel och vidrigt med krig.
Men på ett annat plan så kan jag inte se vad ännu mer ilska skulle göra för nytta för att bli av med det.
Jag tror på individens ansvar att skapa så mycket värme och positivitet omkring sig som möjligt.
Att se människorna i din direkta närhet och försöka lyfta dem som behöver lyftas i den egna gruppen.
Jag gör fel ibland.
Blir obetänksam och skapar disharmoni.
Oftast för att jag vill få njuta av någons uppmärksamhet.
Kanske händer det mest för att jag är rädd för att förlora en viss persons uppmärksamhet.
Det är fel. Det är en form av förtryck och misshandel. Det är dåligt och fult som en lögn. Ju mer medveten man blir om sig själv och vad man gör, ju tydligare känner man vad som är rätt och fel. Är man fullkomligt närvarande känner man i samma stund som man yttrar lögnen att det liksom sticker till i bröstet av osanningen.
Hur den gör lite ont.
Idag är det en morgon efter att jag har vakat en hel natt.
Och även om jag känner mig lite yr och dåsig av sömnbristen så är det som att alla mina svaga stunder, då jag gjort fel, syns så tydligt nu.
Jag har fått andra att känna sig utanför, av rädsla för att själv bli utanför.
Så kan jag ju inte hålla på. Jag är 25 år nu och är inte beroende av skolgårdens trygghets-strukturer.
Men som vuxen gör man det bara på ett elegantare sätt än när man var barn. Jag väljer att skriva "man" här istället för "jag", för detta är så gott som ett allmängiltigt beteende tror jag.
Det jag tänker främst på är hur man kan skapa små närhets-cliques i ett sammanhang där man är flera personer.
Låt oss säga att jag har en gammal vän som har skaffat sig ett par nya vänner. Vi är alla hemma hos min (!) gamla vän och ska ha trevlig samvaro där.
Då plötsligt kommer kontrollbehovet och svartsjukan och knackar på.
Hej hej! säger kontrollbehovet och svartsjukan.
Det ser visst ut som att min vän pratar väldigt mycket med en av de nya vännerna nu...
De tycks ha små viskningar om internskämt tillsammans. En gemensam bas som inte jag är en del av.
Då skriker ångeströsten rakt ur den sårade självkänslan (min bästis! MIN bästis!) en hel harrang med internskämt efter internskämt kommer farande,
delade hemlisar och erfarenheter som är så där att man liksom bara måste ha varit dääär. Och de nya vännerna tystnar.
Det är en typ av utfrysning, även om det är svårt att sätta fingret på vad som händer just när det händer.
Nu, i efterhand, syns det ju glasklart vad jag gjorde och på vilket sätt det var fel.
I ett rum skall alltid eftersträvas fullkomlig harmoni mellan samtliga närvarande.
Oavsett vilka de andra är så s-k-a jag vara en harmoni-blomma som skapar mys och ro i alla sammanhang jag hamnar i.
Det lovar jag mig själv att sträva efter.
Nu tänkte jag skriva "alla ska med".
Sen fick jag en liten uppstötning i munnen när orden trädde fram i sin tydlighet.
hu-huäck... att förstöra allt det jag skrivit hittintills med ett hurtigt sosse-slagord på slutet? Fy fan. Kräksmak i munnen. Usch.
Men nu blev det ju så i alla fall.
Damn it!
Näe, jag får klämma in Hildegard här för att väga upp. Här kommer hon:
The art of becoming human
lies in turning wounds
into pearls.
Jag tänker att det är ju det vi gör när vi bearbetar våra sorger och misslyckanden i någon konstform...
Vi skapar vackra pärlor av själasåren. Och blir först genom denna akt i sanning mänskliga.
Kyss på er.
Mjuk varm kärleksfull kyss
med lena läppar.
November 11 fysiskt eller psykiskt.Jag mår lite illa. Det kan vara nervositet.
För jag kan omöjligt vara gravid. November 09 BlåklintsögaOm det ändå hade räckt med bara min kärlek till dig.
Den är större än du tror.
Ibland kommer en insikt som ett slag i bakhuvudet av något en vän säger.
"Du åt ju tre semlor om dagen i typ en månad efter att han drog"
"Tror du inte att det var så att du tröst-åt?"
Jag trodde faktiskt att jag var fri efter att tårarna torkat,
men jag var bara drivved och sorg.
Mitt hjärta ett blödande sår som jag förgäves försökte hela med sötsaker.
Jag förälskar mig lätt, skrattar mycket och älskar många, men jag blir inte rörd i djupet av min själ särskilt ofta.
Bara B och K har fått mig att känna ren kärlek som gör så där lite ont.
Ni vet, den där känslan av att man kan se slutet,
känna trycket över bröstet när man vet att allt det här är för stort och djupt för att det skulle kunna hålla,
och att efter dig så blir jag ensammare än jag någonsin varit förut.
Jag är tacksam för det.
Fastän det tog slut så är jag tacksam för era ögon,
era blickar,
sorgsna och eviga som havet.
November 08 Arbeta på natten sova på dagen Inatt satt jag uppe till halv nio på morgonen och skissade manus till boken. Nu har den ett slut! Det är ju mkt som behöver filas på vad gäller struktur och längd på kapitel och så där, men nu har jag översikt och kontroll på ett helt nytt sätt! Den är alltså ungefär 120 sidor i nuläget. Jag har fortfarande en liten del som är oskriven (med ödlan i duschen) som kanske kan bli 1-4 sidor, men har ännu inte beslutat om huruvida den ska få vara med eller ej... Den är ju inte nödvändig för historien. Sen funderar jag på att återuppta vårdnadstvist-grejen i slutet också. Som det är nu så liksom flyter den lite löst... Jaja, vi får se. Skönt är det i alla fall att den går att "läsa" nu. Jag fick vänta med att skriva om Athen och München-resorna. Fick vänta med film-jobbet. Det får jag köra i nästa bok... jisses vad många sidor man behöver för att berätta i serieform! Något som i prosatext skulle ta upp tre meningar kan ju bli två sidor när jag tecknar upp det. Man kanske skulle ta och skriva vanlig bok istället och bara lägga in lite bilder här och var... Kanske. Ikväll kommer Lisa äntligen hem! Och hon skulle få sällskap av Thobbe också. ^_^ Mina favvomänniskor <3 November 07 kött haHA! Jag har visst hittat en karl som ger mig lite motstånd! Som tycks vara lite öööverlägsen och ointresserad! *faller pladask* Chattade med honom häromnatten. Om serier mest. Han fick mig att skratta så där hjärtligt, från maaagen. Haha! ^_^ Åh, jag har tänkt på honom hela dagen idag... jisses. dessa karlar... mmmen det är skönt! Jag inser gång på gång att det tar ju aldrig slut. Att leken bara fortsätter! Spänningen, kittlandet, utmaningarna... oh! Och han vet precis hur man gör, den här karln. Locka lite, ge efter lite, och sedan stänga av. Ååååhhh... Ja! Precis så! Jag blir som en löpande honkatta! Bara jamar och kurrar och spinner. Stryker mig mot människorna och längtar efter k-ö-t-t. Djupa blickar. Rosiga kinder. Hetta. Lekfulla smekningar och kyssar. Mmmm...män... mmmm.... Ge mig en! Nu! Kom igen nu rå! Ge mig man! Ge mig rusig flört och skön romantik! Jag vill ha't! Jag tänkte på att kyssa J ikväll. Kände mig så nära honom... Men det hade inte varit rätt. Det var den där törsten i mig som gjorde sig påmind... Bra att jag gick hem istället! Det hade ju varit som att kyssa en bror. Eller mer som en tjejkompis kanske... Inte sexigt, men lite mysigt. Har pratat med L och L och homo/bi-sexualitet. De har tydligen funderat över om de är "riktiga" bi's eller bara "politiska" bi's... Som att det skulle vara ett statement, eller något politiskt korrekt/inkorrekt. Jag lugnade dem. Har de känt åtrå till en kvinna är det inget snack liksom. Jag har aldrig funderat. Visst har jag känt mig nära andra kvinnor. Njutit av att kyssa dem och trycka mig intill deras vackra kroppar. Njutit av att sniffa dem i håret, känna deras mjuka hud under mina händer. Snuddat med läpparna mot deras sköna nacklinjer. Det är underbart allt det där! Men det har aldrig fått igång mig sexuellt. Inte så som en man kan... Åhh, Gud! Den där maskulina energin. Styrkan, spänningen, h-h-hårdheten! G-e m-i-g m-a-n-s-k-ö-t-t! NU! Graaahhhrrggghh!!! Kan man publicera det här? Är det för vulgärt? ehh... det är väl ändå ingen som läser den här bloggen..? Jag har ju ingen site-meter på denna så jag har faktiskt ingen aning om huruvida jag har besökare eller ej. Förutom när det dyker upp kommentarer förstås. Jag känner viss ambivalens inför detta. Å ena sidan är det frustrerande att inte veta om mina texter blir lästa eller ej. Speciellt de texter som jag verkligen lagt ner min själ i. De vill jag ju att folk ska läsa... Å andra sidan finns ju risken att jag skulle börja anpassa mig efter min publik om jag såg besöks-statistik. Att jag skulle börja skriva mer om sådant som lockade läsare... Att jag skulle börja hora ut mig, som kvällspressen, bara för att locka till fler klick... Det är kanske bäst så här ändå. Att leva i ovissheten. Att skriva enbart för mig själv. För att få höra min egen röst och samla mina tankar. Få klarhet. Självterapi. Jag hickar, det är dags att sova ruset av sig. Fantastiskt band ikväll på Debaser. Johan gjorde rätt i att dra med mig. :) Tack min vän, allt gott till dig och till alla som älskar God natt. .......................................................... Nu är det dagen efter. Jag väljer att publicera't. Det är ju min röst detta också, även om den i denna text var lite... berusad. Och det var inte så värst mycket snusk heller. Helt chill att lägga upp tycker jag. så de så! :) |
|||||||||||||||||||||
|
|
||||||||||||||||||||||
|
|
